Flersamhet är kärlek

Läste denna artikel som jag hittade via Klumpesnusk inlägg om det hela och jag säger bara HERREGUD! Jag läste detta för min man och han blev lika berörd som jag och bara skrattade och jag blir samtidigt förbannad. Ingenting med detta har med att man vill att såkallad otrohet ska vara "normalt", det hela går ju för hela friden ut på att man har ett behov och ett hjärta som vill älska flera personer och ha förhållande med flera personer.

Eftersom att alla inblandade är medvetna om allt detta och ingen går bakom ryggen på någon så kan det knappast räknas som otrohet. När jag läste just denna raden, "Men nyspråket till trots är detta inget annat än ett försök att institutionalisera otrohet", kunde jag inget annat är kommentera det högt rakt ut. Är inte människor extremt trångsynta ibland? Jag förstår inte riktigt hur dom tänker när det kommer till allt detta.

Min man vet om att jag har förmågan att älska mer än bara honom och samtidigt som jag är gift med honom, lever med honom och uppfostrar vår dotter tillsammans med honom, så vill jag också ha en flickvän. Ingenting med detta har med att jag vill gå bakom ryggen på den jag delar mitt liv med, att jag inte nöjd med det vi har eller att jag försöker hitta lite extra krydda i mitt liv. Det är helt enkelt så att eftersom jag är bisexuell och alltså blir kär i både män och kvinnor, känner jag blir halv om jag bara får vara med det ena av könen. Därför vill jag alltså både ha min älskade man och en flickvän, för att jag ska vill känna mig hel och jag vill inte stänga inne min kärlek så att det bygger upp en känsla av att jag sakta kväver mig själv med allt som inte får uttryck.

"Fler söker efter stabilitet och trygghet i sina relationer, säger experterna. Fler söker ramar som kan hjälpa relationen att hålla ihop när den knakar i fogarna. Inte minst bland unga människor är äktenskap och kärnfamilj attraktivt. En trolig förklaring är att en ung generation har upplevt myntets baksida. Skilsmässa och otrohet är inte så "happy, happy" för den som sviks och lämnas därhän. Dubbla boenden och byten av föräldrar på söndagskvällar är inte särdeles glamoröst. Så medan normkritikerna skriker sig hesa om att störta mononormen längtar vanligt folk efter trygga, stabila relationer i äktenskap. Relationsanarkins missionärer till trots."

Jag kan med egen erfarenhet (även om det bara är tre dagar sedan jag ingick äktenskap) att jag har trygghet och stabilitet i mitt liv, jag har en man som jag verkligen älskar och jag har en dotter. Jag är ung och har byggt upp mitt liv redan med en familj, ett hem och nyss har jag även gift mig. Ändå kan jag säga att jag vill ha mer än så. Jag vill ha mer kärlek än vad en "vanlig" familj eller en "vanlig" relation eller ett äktenskap kan erbjuda. Ingenting har med köttets lustar och sex att göra, utan det har med kärlek att göra. Det har med friheten att älska hur många och vilka jag själv väljer. Jag vill inte stänga in mig bland normer och tvåsamhet, jag vill kunna känna mig fri och kunna älska människor även att jag har mitt hem, min familj och två ringar på mitt finger. Kärlek för mig är att få vara fri, att inte bindas och stängas in. Det är att få ge av allt man har, utan att begränsa det till endast en människa. Skulle jag ge allt som jag har att ge till endast min man, skulle jag snabbt kväva honom i vår relation, eftersom jag har mycket att ge och allt jag vill ge är inte sådant han uppskattar och finner glädje i, vill jag kunna ge det till någon annan.

Dessutom vill jag inte stänga in honom i något slags fängelse bara för att han har stått i en kyrka och avlagt löften till mig, och i gengäld vill jag inte heller att han gör det emot mig. Jag tror att ett förhållande eller äktenskap där man stänger in varandra och begränsar kärleken inte kan överleva speciellt länge. Det har jag egen erfarenhet av, eftersom jag i tidigare förhållande aldrig kunnat hålla mig till en person och då varit otrogen eftersom att jag aldrig förstod varför jag kände mig så kvävd och instängd och för dom så var det tvåsamhet som var det rätta.

Nu har jag funnit mig själv och förstår varför jag känner mig levande om jag får vara med andra och får älska fler, för mitt hjärta kan inte älska bara en människa. Jag faller lätt, men att bli kär i någon och verkligen känna känslor för andra människor är svårare. Jag får ofta små romanser till andra människor som jag känner mig bekväm med och som jag kan vara mig själv med, men att utveckla det till något mer är desto svårare.

Fast att återkomma till vad jag från början skrev om, så tycker jag att var den här människan skriver i artikeln är banalt, han kanske borde lyssna mer på vad vi polyamorösa har att säga, innan han uttalar sig om oss.